Västra Mörskär – viskningar från det förflutna

I juni förra året (dvs. 2023) lyckades jag göra en paddlingstur till Västra Mörskär. Västra Mörskär och dess systerö Östra Mörskär är de yttersta öarna i Kökars skärgård.

Dessa öar beboddes före vårens och höstens strömmingsfiskesäsonger, flera veckor åt gången. Det var under tiden innan båtarna fick motorer och det var inte möjligt att segla eller ro hem varje kväll.

Gammal fiskebas

Arbetet och livet på dessa steniga öar var hårt. Under fiskesäsongerna bodde människor här i många veckor åt gången, sovande i små hyddor.

Tidigt på morgonen far dom ut och drog upp sköt. När det var gjort måste fisken rengöras och saltas, och sköt rengöras och sättas i ordning inför nästa gång.

Sköt lades sedan ut på kvällen igen i havet och nästa morgon startade samma sak om.

Detta gjordes i alla väder. Man roddes eller seglades till sköt. De grunda öarna gav inget skydd alls för vinden och båtarna fick ständigt underhållas och flyttas till skyddsidan.

Men det var länge sen. När jag nu vände mig mot Västra Mörskärs viken med min kajak, möttes jag av en högst idyllisk vy: fyra små väderbruna fiskestugor låg utspridda på klipporna.

Synen kunde inte ha varit mycket mer autentisk, för framför hyddorna flöt en båt med traditionellt utseende.

Västra Mörskärs nordvestlig vik

Det var alltså någon här. Dörren till en av stugorna var öppen och jag såg en färgglad handduk eller halsduk hänga på dörren.

Men jag såg ingen. De kanske gömde sig när de såg mig. Jag tror att det finns fler eremitsjälar än jag!

Efter att ha beundrat idyllen fortsatte jag min resa runt ön i hopp om att finna en lämplig tältplats.

Orörd natur

Framför mig hade jag åter magnifika klippformationer och mellan dem platta låga klippor som utan tvekan legat under vatten för några hundra år sedan.

På denna sida, alltså på öns östra sida, fanns ingen bra tältplats. Jag gick runt öns sydspets och nu började det se mer lovande ut. Klipporna var lägre, så det var möjligt att gå i land.

Jag strandade på en plats med lämpligt utseende, intill ett plant område skyddat av en hög bergvägg. Vackert ställe, här kan jag sätta upp mitt tält.

Jag märkte efteråt att jag inte tog några bilder av min tältplats, jag var så överväldigad av öns skönhet. I vilket fall som helst placerade jag mitt tält bakom en vacker rosenbuske på en klippavsats, du kan se punkten på bilden nedan.

Min tältplats bakom en rosenbuske

Jag gick runt på öns södra del. Det var lätt att se att det inte var många besökare och att det inte fanns några djur. Det fanns inga stigar på ön som hjortar, får och till och med harar lämnar efter sig, och i klipporna växte långa fluffiga lavar.

Ön är ganska stor och jag tyckte den var ganska majestätisk. Atmosfären var speciell, det är svårt att förklara.

Senare, när jag besökte Ålands kulturhistoriska museum i Mariehamn, fick jag veta att det hade varit en enorm mängd människor på ön under fiskesäsongerna.

Någon år under 1500-talet (jag minns inte det exakta året) hade det enligt museets uppgifter funnits 444 båtar och omkring 2 000 människor!

Det är svårt att föreställa sig ett sådant tumult på detta fridfullt skär. Kanske har en del av dessa människors viljestyrka stannat kvar på ön, i vilket fall som helst känner jag en viss kraft där. Det var som om ön viskade till mig om ett förflutet.

Jag satt länge på en klippa och beundrade stämningen på ön och havslandskapet framför mig.

Oförglömligt möte med sälen

När jag fortsatte min runda stötte jag plötsligt på en säl! Den låg lugnt på en klippa vid kanten av en uttorkad pöl.

Till en början trodde jag att den var död, för jag tyckte det var så konstigt att den inte hade gått iväg i rädsla.

Sedan såg jag att bröstkorgen rörde sig upp och ner med andningen. Jag undrar om den är skadad.

Jag anade inte att sälen bara vilade och njöt av solens värme utan att vara rädd för att någon skulle komma och avbryta dess drömmar. Nästa gång vet jag och backar tyst.

Till slut lade sälen märke till mig, såg rakt på mig med sina stora ögon, förbluffade. Jag var bara några meter från den.

Sedan blev han så rädd att han blev helt panikslagen och inte visste åt vilket håll han skulle gå.

Efter att ha snurrat fram och tillbaka en stund i den lilla pölen fick den tillbaka sin riktningsinstinkt och började den hektiska färden mot havet och räddningen.

Jag gick förstås genast bakåt, men det lugnade inte sälen. Den lullade längs klippan klumpigt mot havet och när den kom ut i havet blev dess gång smidig och snabb.

Ett par dyk och den var borta. Den lyfte fortfarande på huvudet innan den försvann helt. Förlåt att jag störde, säl!

Västra Mörskärs klingande sten

När jag kom tillbaka till mitt tält hoppade jag på några stenar, och från en av dem utgick ett vackert ekande ljud. Ungefär som klingande stenen på Kökars museum. Vilken rolig upptäckt!

Senare fick jag höra att det finns en stor klingsten på skärets östra del. Jag hittade den inte, för jag visste inte att jag skulle leta efter den. Kanske nästa gång. 

Människor brukade använda klingande stenar när det var mörkt och dimmigt väder, så att de som var ute till havs skulle kunna segla tillbaka i rätt riktning. Stenens ljud sägs bära extra bra över vattnet.

Kvällen var lugn och jag klättrade upp från mitt tält på andra sidan ön för att beundra solnedgången. I Finland är sommarnätterna aldrig mörka, så det finns gott om ljus även efter solnedgången.

Jag älskar sommarnattens ljus i skärgården, utbudet av pastellfärger är verkligen brett. Jag kunde sitta i tältet med dörrarna öppna, det fanns inga myggor. Från dörröppningen såg jag månen susa fram på himlen.

Västra Mörskär är en magisk plats! Om du är paddlare bör du definitivt lägga till det på din bucketlista. Från Kökar är det lätt att börja paddla.

Skäret ligger lån

är vattnet utmanande. Det finns inga officiella farleder, det finns många stenar och det finns inga skyddade förtöjningsplatser.

Om du lyckas besöka skäret, kom ihåg att respektera och behandla den ömtåliga naturen försiktigt.

Jag avslutar med ett bildgalleri över de magnifika klipporna på Västrä Mörskär.

Läs också om mitt besök på Östra Mörskär:

Hur kommer man hit?

Ett besök på ön lyckas endast med båt eller kajak.

Vid paddling observera att öarna ligger långt ute vid öppet hav och därför är känsliga för hårda vindar. Här finns inga öar som ger skydd.

För båtfolket är vattnet en utmaning. Det finns kar och grynnor överallt. Det finns inga officiella ledar hit. Förtöjningen är också utmanande, det finns inga träd, i klippan finns visserligen förtöjningskrokar, men den tidigare hamnviken är låg och liten. Med en liten båt kan man ta sig dit.

Om du inte är paddlare lönar det sig att åka och fråga om Kökar av lokalbefolkningen. Enligt vad jag har hört kommer Sandvik Gästhamn & Camping under sommaren 2025 att arrangera beställningskörningar till Kökars skärgård. Fråga här.

Också värt ett besök är Källskär: